Nattbok

hannah

branch

2mm

Dag 22
Värken är mer diffus nu, liksom böljande, i rörelse från nerv till nerv. Men ibland när ljuset faller på ett särskilt sätt, snett genom rummet, och jag finner mig själv stående framför något föremål som framkallar en skugglik minnesbild, brinner smärtan av. Det börjar alltid i vänstra tinningen, med en hastig explosion. Sedan glassplitter. Skärvor i hjärnans mjukdelar. Filmen spelas upp igen inuti mig. Utifrån gatan hörs avlägsna ljud av bilar och hundskall, vind som sliter bladen av träden, barn som ropar till varandra. Inifrån: blodet, dånande. Planlöst börjar jag röra mig, av nödvändighet, jagad av synapsernas gnissel, över golv som gnyr, in och ut genom dörrlösa karmar, och möts i alla rum av mina egna efterlämningar, använda koppar, utspillt bläck, frukter som ruttnar inifrån. Ett motbjudande stilleben som har arrangerat sig självt, ovanpå alla föremål som fanns här redan innan jag föddes. Jag stannar av. Jag kastar upp.



Dag 23
Alla dessa ting inkapslade i tidens feta damm, så symboliska nu, talar till mig från andra sidan livet. Först idag vågar jag närma mig dem, med en dov ängslighet som mattar av rörelserna, förser dem med en knappt märkbar fördröjning. Som en somnambul bläddrar jag bland dokument, läser etiketter på flaskor, stoppar fingrar i håligheter.

Ett mynt från 1921.
Ett brev från kungen.
En ask tramadol.
Ett fotografi på en elefant.

Men skevheten i allt det här. Vad tror jag, egentligen, när näthinnan har vant sig vid bristen på ljus, att jag ska hitta i denna inverterade minneslund, öde och syrefattig, sluten in mot sig självt, där blommorna står för evigt uttorkade i sina vaser med kronbladen kantade av sorg.



Dag 24
Lukten, frän och söt, porös som huden hos en drunknad, biter sig fast i tyg och hår och kött. Jag har inte duschat sedan jag kom hit. Jag har inte bytt kläder. Jag intar min middag med händerna, direkt ur konservburken, lutad över diskbänken med ryggen böjd och alla lampor släckta. När metallen skär upp höger handflata känner jag ingenting. Blod och saltlag, in i och ut ur mig.



Dag 25
I en byrålåda hittar jag en coelinblå sidenpyjamas, urholkad nu, också när jag placerar min egen kropp inuti den. Jag borstar mitt hår och målar över mitt eget ansikte, tar på mig pärlhalsbandet, nagellack, vigselringen. Sedan ställer jag mig framför spegeln. Det är en ohelig bild. Handen pulserar, brinnande av en invändig hetta, vild eld i senorna, halvt avdomnad som om den tillhör någon annan. Jag lägger mig ner på fiskbensparketten, röker en cigarett och tittar på skuggorna som sträcks ut och mattas av, förlorar sin svärta för att sedan uppgå i ett mörkare mörker. Senare, när natten ebbar ut, måste jag påminna mig själv om att det inte är jag som är död.



Dag 26
Allt ska bli till stoft igen, för allt måste bli till stoft igen. A prima vista.



Dag 27
Jag dricker oljigt kaffe, kopp efter kopp, och försöker med alla medel tillgängliga för mig, nu, när jag befinner mig i det här tillståndet, på den här platsen, avvärja de tankar som gör utfall mot mig med en galnings maniska övertygelse. Men sedan står jag där, ändå, i hennes arbetsrum som är belägrat av damm och dunkel. Skrivbordet är knappt synligt under alla papper. Ett stearinljus, halvt nedbrunnet, lutar i sin ljusstake och en guldpläterad penna ligger tung och orörlig ovanpå ett kuvert som är så vitt att det ser självlysande ut, en anomali bland allt det gulnande, vittrande. Det var här jag såg henne sista gången. Bilden är onaturligt skarp, som en inristning på ögats baksida. Hur hon lyfter dricksglaset med sherry och för det mot munnen, men stannar av när hon på något sätt hör att jag står och tittar på henne genom glipan mellan dörren och dörrkarmen, och vänder sig om, dimmig, med ansiktet draperat i lager av skugga. Hon säger kom, hon gör faktiskt det, jag kan höra det helt tydligt genom minnets hinnor. Jag öppnar dörren, går hastigt över golvet och sätter mig på stolen framför skrivbordet. Min puls är en hare i flykt, från något okänt och ödesdigert som oavbrutet fladdrar i ögonvrån.