Hettan är outhärdlig. När jag stiger ut på gatan genom dörrarna till supermarketen slår den mig i ansiktet med öppen handflata. En bit bort på trottoaren står någon i björndräkt och delar ut flygblad, en tatuerad man speglar sig i skyltfönstret till en affär som säljer byggmaterial och en ljuslila hund flämtar i skuggan från en palm. Inte ens under hot hade jag kunnat placera den här platsen på en karta. Ljuden är skarpare och färgerna helt mättade, som om en vag förskjutning har ägt rum. Också jag är en annan. Det skedde redan när vi gick av planet, sömndruckna och svettiga, in i den amerikanska natten där svärtan välvde sig över oss och röken steg från marken som om hela världen var på väg att förångas. Nu ligger förändringen som en tunn plastfilm, klistrad över mitt ansikte. Jag går hastigt över parkeringsplatsen mellan bilarna, påsen prasslar i min famn och himlen hänger låg och tung som buken på en dräktig sugga.


*


Motellet är en avskärmning från den eviga rörelsen utanför. Två inoljade tanter sover i varsin solstol och en fet unge flyter på en uppblåsbar alligator i vattnet. Han vinkar till mig när jag passerar. Tidigare, när morgonen skar upp rosa revor i himlen och horisonten glänste i guld, satt Anna på poolkanten med en pistol i handen och siktade mot fåglarna som vilade på taken, ljudade en serie av skott som ekade mellan längorna. Jag stod en bit bort med kameran, tittade på henne i sökaren och tryckte av. Det är ett annat straff, en annan typ av avrättning. Slutarens smatter, en ljusavlagring som skickas in i eftertiden. Men pistolen. Vi tog med den hit från en fest, som ett lån eller ett löfte, i en uppsluppenhet som ganska hastigt bleknade i det korniga förmiddagsljuset. Sedan dess har vi i en ordlös överenskommelse hanterat den som rekvisita, precis som vi gör med allt annat här. När jag kommer in i rummet ligger Anna på sängen och läser en bok som är tummad, lös i gängorna, med titeln skriven i kyrilliska bokstäver på baksidan. En tänd cigarett ligger i askfatet på nattduksbordet och fläkten surrar dovt inifrån väggen. Jag ställer ner påsen på heltäckningsmattan som är tovig och klorinblekt där fläckar har avlägsnats, vin, kräks, lera, babykiss, annat. Tror du att det här är malariayra? Det har hänt. Det var i Los Angeles det hände. Jag drar gardinen för fönstret och lägger mig bredvid Anna, sträcker mig efter cigaretten. Vi repeterar vilka vi är, var vi kommer ifrån och vad vi heter, upprymda, liksom eggade av overkligheten. Sedan byter vi om och går ut. Solen står i zenit.


*


I en kvartersbutik stjäl vi en Rebel Yell. En man i solkig skjorta slår in summan för tändaren jag har lagt på disken, jag gräver i väskan efter en sedel och ser Anna försvinna ut genom dörren med flaskans konturer helt tydliga genom klänningen. Den där skräcken, vitglödgad och vässad, som har börjat inta mig i vissa situationer, skjuter genom lederna och synfältet kantas av dimma. Det enda jag hör är min egen kropps motbjudande maskineri. Först när jag har hastat ut på gatan och ifatt Anna, som står lutad mot en husfasad och röker, klarnar blicken. Vi går längs Sunset, förbi barbershops och klädbutiker, skickar flaskan mellan oss, nynnar på någon låt vars melodi jag senare, när allt är över, inte ska minnas. Jag fotar henne framför olika skyltar, seventh day adventist church, this is not a strip club, och under oss kokar marken. Vid hörnet till Vine Street där vi ska svänga av står en man, uppsvälld och fläckig, och vaggar på trottoaren. Hans panna och högra tinning är täckta av häftklamrar som glänser metalliskt i solljuset. En mås som har förirrat sig in i staden skriker någonstans ovanför oss. Först kommer skräcken, inför honom, allt, och när han håller fram sin hand, sotig i vecken, tar jag ett ofrivilligt steg åt sidan. Sedan sköljer skammen över mig. Anna räcker honom whiskyflaskan i förbifarten, you can have this, och jag tänker på Silver Lake, baren vi satt på i den neona skymningen när sierskan närmade sig oss och Anna utan minsta tillstymmelse till tvekan lät sin framtid förutspås där, medan jag, med oron brännande i bröstet, inte vågade. Nu tar hon tag i min arm och drar mig med, snabbare, vidare. Vi äter middag på Hooters, som på lek, för att det råkar ligga på vägen, sitter där svartklädda och bleka bland tonårspojkar, skränande män och barnfamiljer. Jag äter min hamburgare på ett bottenlöst sätt som skrämmer mig. Skriv en dikt om det här, J. Anna pratar med en mörkhårig servitris som hela tiden drar i sina shorts, nedåt, hetsigt och kompulsivt. Innan vi går lutar jag mig över toaletten, gräver med fingrarna i strupen i ett fåfängt försök att avstyra vämjelsen.


*


Jag vet inte om det är för att vinet har tagit mig i besittning, men The Roosevelt är labyrintiskt, vi rör oss in och ut genom rum där sorlet slår i mjuka vågor mot marmorn, hela tiden framåt, innan vi hittar till innegården där vi beställer portvin, och jag skriver av Anna när hon läser, antecknar hennes hållning, hur håret hänger i mörka sjok över sidorna, hela tiden samma, som om boken var gjuten på det sättet. Poolen glimmar, lysande inifrån, och krypen flyger berusat strax över ytan, förförda av ljuset. Men fiktionen, den har börjat läcka in i mig och köttet är helt skevt i tyget. Kanske känner Anna det, jag vet inte, men hon släpper blicken från boken, tittar på mig och reser sig sedan, drar med mig upp, vidare.

cut part II

cut #1

cut #2

cut #3

branch

2mm

Dag 22
Värken är mer diffus nu, liksom böljande, i rörelse från nerv till nerv. Men ibland när ljuset faller på ett särskilt sätt, snett genom rummet, och jag finner mig själv stående framför något föremål som framkallar en skugglik minnesbild, brinner smärtan av. Det börjar alltid i vänstra tinningen, med en hastig explosion. Sedan glassplitter. Skärvor i hjärnans mjukdelar. Filmen spelas upp igen inuti mig. Utifrån gatan hörs avlägsna ljud av bilar och hundskall, vind som sliter bladen av träden, barn som ropar till varandra. Inifrån: blodet, dånande. Planlöst börjar jag röra mig, av nödvändighet, jagad av synapsernas gnissel, över golv som gnyr, in och ut genom dörrlösa karmar, och möts i alla rum av mina egna efterlämningar, använda koppar, utspillt bläck, frukter som ruttnar inifrån. Ett motbjudande stilleben som har arrangerat sig självt, ovanpå alla föremål som fanns här redan innan jag föddes. Jag stannar av. Jag kastar upp.



Dag 23
Alla dessa ting inkapslade i tidens feta damm, så symboliska nu, talar till mig från andra sidan livet. Först idag vågar jag närma mig dem, med en dov ängslighet som mattar av rörelserna, förser dem med en knappt märkbar fördröjning. Som en somnambul bläddrar jag bland dokument, läser etiketter på flaskor, stoppar fingrar i håligheter.

Ett mynt från 1921.
Ett brev från kungen.
En ask tramadol.
Ett fotografi på en elefant.

Men skevheten i allt det här. Vad tror jag, egentligen, när näthinnan har vant sig vid bristen på ljus, att jag ska hitta i denna inverterade minneslund, öde och syrefattig, sluten in mot sig självt, där blommorna står för evigt uttorkade i sina vaser med kronbladen kantade av sorg.



Dag 24
Lukten, frän och söt, porös som huden hos en drunknad, biter sig fast i tyg och hår och kött. Jag har inte duschat sedan jag kom hit. Jag har inte bytt kläder. Jag intar min middag med händerna, direkt ur konservburken, lutad över diskbänken med ryggen böjd och alla lampor släckta. När metallen skär upp höger handflata känner jag ingenting. Blod och saltlag, in i och ut ur mig.



Dag 25
I en byrålåda hittar jag en coelinblå sidenpyjamas, urholkad nu, också när jag placerar min egen kropp inuti den. Jag borstar mitt hår och målar över mitt eget ansikte, tar på mig pärlhalsbandet, nagellack, vigselringen. Sedan ställer jag mig framför spegeln. Det är en ohelig bild. Handen pulserar, brinnande av en invändig hetta, vild eld i senorna, halvt avdomnad som om den tillhör någon annan. Jag lägger mig ner på fiskbensparketten, röker en cigarett och tittar på skuggorna som sträcks ut och mattas av, förlorar sin svärta för att sedan uppgå i ett mörkare mörker. Senare, när natten ebbar ut, måste jag påminna mig själv om att det inte är jag som är död.



Dag 26
Allt ska bli till stoft igen, för allt måste bli till stoft igen. A prima vista.



Dag 27
Jag dricker oljigt kaffe, kopp efter kopp, och försöker med alla medel tillgängliga för mig, nu, när jag befinner mig i det här tillståndet, på den här platsen, avvärja de tankar som gör utfall mot mig med en galnings maniska övertygelse. Men sedan står jag där, ändå, i hennes arbetsrum som är belägrat av damm och dunkel. Skrivbordet är knappt synligt under alla papper. Ett stearinljus, halvt nedbrunnet, lutar i sin ljusstake och en guldpläterad penna ligger tung och orörlig ovanpå ett kuvert som är så vitt att det ser självlysande ut, en anomali bland allt det gulnande, vittrande. Det var här jag såg henne sista gången. Bilden är onaturligt skarp, som en inristning på ögats baksida. Hur hon lyfter dricksglaset med sherry och för det mot munnen, men stannar av när hon på något sätt hör att jag står och tittar på henne genom glipan mellan dörren och dörrkarmen, och vänder sig om, dimmig, med ansiktet draperat i lager av skugga. Hon säger kom, hon gör faktiskt det, jag kan höra det helt tydligt genom minnets hinnor. Jag öppnar dörren, går hastigt över golvet och sätter mig på stolen framför skrivbordet. Min puls är en hare i flykt, från något okänt och ödesdigert som oavbrutet fladdrar i ögonvrån.